140930

Imorgon väntar ett besök hos läkare i Lund. 
Känner mig ganska tom. Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig..

Något annat som fick mig att bli tom var en dunkjol som hängde i en butik. En dunkjol. Vad hände?!

(Mer om denna trista resa finns att läsa under kategorin "karusellen")

Fina blommor pryder mitt bord




Mitt i natten-inlägg

Vaknade för en stund sen, förstod inte varför först. Men sen kände jag igen känslan. 
Utslagen är tillbaka. 

Kliar och kryper i båda armarna. 
Precis som efter förra kortisonkuren så kom de tillbaka ungefär två dygn efter att sista kortisonet tagits.. 
Dags att försöka somna om nu..

(Mer om denna trista resa finns att läsa under kategorin "karusellen")

Hej då kortison!

Det har gått tio dagar sedan jag skrev sist. 
Det har inte hänt så mycket sen dess egentligen. Fast ändå så har det det.
 
Jag har fått tid till Lund, 1 oktober. Vilket betyder nästa onsdag!
Trodde inte att jag skulle få tid så snabbt så jag är glad över det vill jag lova.
 
I söndags tog jag sista kortisontabletterna. Väntar med spänning på om min kropp ska bubbla till igen eller om jag faktiskt har sådan tur att det är slut på eländet nu.
Jag har inte haft utslag sen förra måndagen, alltså lite drygt två veckor som jag varit fin på kroppen.
Sen är det svårt att säga vad som faktiskt gör gott för mig.
Solningen? Antihistaminet? Kortisonet?
Återstår att se om det blir något bakslag.
 
Jag är iallafall glad att kortisonkuren är över nu.
Även om jag inte haft några utslag har jag inte mått bra när jag ätit kortisonet.
Har svettats konstant. Speciellt nattetid, vaknat och varit genomsvettig trots att jag alltid har fönstret öppet.
Jag har även behövt gå upp och kissa på natten, ofta två gånger/natt.
Jag har förvisso kunnat somna om direkt eftersom jag nästan går på toaletten i sömnen. Men det har ändå varit ett störmoment i min sömn.
Jämfört med när jag inte åt kortison vaknade jag ofta på nätterna av att det kliade och då var det lögn att somna om direkt, så det är väl lite positivt ändå..
 
 

(Mer om denna trista resa finns att läsa under kategorin "karusellen")

Sol i sinne, brun inne?





Så här snygg är jag när ska sola.
Får först byta om till en rock med passande blåa tossor. 
Därefter går jag till behandlingsrummet, klär av mig spritt språngande naken, endast iförd skyddsglasögon. 
Den solbehandling som jag får är med UVB-ljus.
Solningen i sig går väldigt snabbt, började med 18 sekunder i måndags, som nästa gång trappades upp till 21 sekunder. I fredags var det hela 25 sekunders solning. 

Har inte konstaterat om jag blir solbränd av det än eller inte. Kunde ju få vara ett litet plus i kanten när hösten kommer..

(Mer om denna trista resa finns att läsa under kategorin "karusellen")

Som vanligt, typ.

Har fått vara riktigt fin på kroppen denna vecka! 
Hoppas att det får förbli så. 

Är dock ändå lite kluven då olika läkare sa så olika om behandling. Känns sådär att trycka i mig massa kortison när förra läkaren sa att det kan ge bakslag när jag slutar med det.. 

Det är även svårt att säga vad som faktiskt hjälper mig just nu eftersom jag börjat sola, ökat kortisonet o börjat med ny antihistamin på samma dag..
Samtidigt så är det helt underbart att vara "som vanligt".

Pratade med Lund igår för att försöka få svar på hur lång tid det tar innan jag får komma dit, tyvärr hade de inte tagit emot och registrerat min remiss ännu. Eftersom det är olika landsting och olika datorsystem måste den gå via snigelposten..

Fick även ut mina journaler igår, skrattade lite..

140120 hudmottagningen 
"Pat som studerar på universitet i växjö. Är från Värnamo sannolikt."

140829 hudmottagningen
"Hon har redan hög CRP, behöver inte det."

"Uppger att hon blivit något bättre av prednisolonbehandlingen."
..Jag har aldrig ätit prednisolon.. Aldrig, i hela mitt liv..



(Mer om denna trista resa finns att läsa under kategorin "karusellen")


Cash is king

Underbart när lönen går tillbaka till arbetsgivaren..
Fem nya fakturor i brevlådan igår.. Kirrade dock så att jag fick ett frikort..


(Mer om denna trista resa finns att läsa under kategorin "karusellen")

Puss på er

Ni är helt fantastiska.
 
Så många fina ord som har kommit till mig sen jag öppnade upp mig för er. 
Flera stycken har sagt att de inte förstått hur jag mått. Och helt ärligt, det har inte jag heller. Det är först nu som jag accepterat att jag inte "bara" har nässelutslag utan att det faktiskt är något som spökar i min kropp.
 
Jag ska försöka på att bli bättre på att "orka" saker, och helt ärligt känns det lättare nu. Att kämpa mot en trötthet som kanske inte bara är en vanlig trötthet. 
 
Igår hängde jag med Rebecka efter jobbet och det innebar tusen skratt och några missade telefonsamtal. 
Ska försöka ta igen de här samtalen idag istället.

(Mer om denna trista resa finns att läsa under kategorin "karusellen")


Men hur ser det ut då?

Det är svårt att få till bilder på hur eländet ser ut, att de dessutom är mobilbilder tagna med en telefon som åkt i golvet fler gånger än vad jag har antal utslag, samt har badat i toaletten gör det inte lättare. Men här är iaf ett litet "smakprov".
 
    
 
 
 
 (Mer om denna trista resa finns att läsa under kategorin "karusellen")

Och nu då?

Även idag blommade utslagen upp på min kropp och den där obehagliga känslan att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag bestämde mig därför för att ringa till hudmottagningen för att fråga om det fanns något jag kunde göra för att lindra klådan tills dess att jag ska till Lund.
De hälsade att jag var välkommen ner till dem vid klockan tio för att testa på solbehandling.
Fine tänker jag.
 
När jag kommer ner till hudmottagningen får jag träffa en läkare.
Det är den tredje läkaren jag har på hudmottagningen på mindre än två veckor.
Den första jag fick träffa slutade dagen efter, den andra jag pratade med var hyrläkare från Stockholm och dagens läkare var tydligen den nya läkaren som ska vara där.
 
Läkaren hade sammanfattat mig på ett papper och ställer kompletterande frågor.
Jag förstår helt ärligt ingenting av vad som händer och varför hon gör det.
Hon frågar om jag har diabetes, om jag har problem med sköldkörteln och om jag har diarré. 
Jag ifrågasätter varför vi gör detta och förklarar att jag ju bara ville ha något som hjälpte mig att härda ut tills dess att jag ska till Lund.
 
Jag får då svaret att "jaha, ja vi kan ju testa att du äter kortison och antihistamin och om inte det fungerar så kan du åka till Lund om du vill."
Om jag vill?! Vadå om jag vill? Förklarade att det var de som ville att jag skulle till Lund, att det var de som skrivit en remiss dit. Men nej, enligt läkaren fanns ingen remiss skickad..
 
I torsdags säger de att jag med stor sannolikhet har Schnitzler syndrom.
- Idag säger nästa läkare att hon inte tänker i de banorna.
 
I torsdags sa de att jag inte ska äta kortison, att det snarare kan ge värre symtom när jag slutar med det om att det är bättre att spara det tills dess att jag VERKLIGEN behöver det.
- Idag säger de att jag ska äta mer kortison än den kuren jag började med i fredags.
 
I torsdags sa det att jag inte ska äta antihistamin, för det hjälper inte mig.
- Idag säger de att jag ska äta en annan antihistamin. Men jag får inte ta den dagtid för jag kommer bli jättetrött av den.
 
... Plus att de redan tagit prover på min sköldkörtel.
... Att remissen, som läkaren hävdade idag inte fanns, var skickad till Lund i torsdags eftermiddag.
... Att det på svaret från hudbiopsin stod att det stämmer överens med Schnitzlers syndrom.
 
Till slut fick jag min soltid på 18 sekunder och kunde sedan gå tillbaka till jobbet. 
Efter dagens besök på hudmottagningen visste jag knappt vad jag skulle tro. Varför kastar hon tillbaka mig till ruta ett när jag har kommit fram till ruta tre på den andra vägen?
Helt tom i huvudet. 
 
Så vad händer härnäst? Ja, remissen är ju skickad och Lund ska höra av sig. Jag får helt enkelt vänta på den tiden och sen se vad som händer där.. Men jag vet knappt vad jag tror längre.
 
I morgon ska jag åter sola och kommer även be att få ut journalkopior för att se vad de olika läkarna skirvit.
Idag bad jag att få ut alla provsvar, både blodprover och hudbiopsin, men det verkar ju inte räcka för att förstå vad som händer..

(Mer om denna trista resa finns att läsa under kategorin "karusellen")

Sol i sinne!

Fördel med att jobba på sjukhuset är att prata med hudmottagningen klockan åtta o vara på plats klockan tio. 
Ska få prova på solbehandling för att se om det kan hjälpa.
 
But first... Let me take a selfie!
 

PS. Tack för all respons! Ni är helt underbara! 

(Mer om denna trista resa finns att läsa under kategorin "karusellen")

dag fyra

Trots det fakto att jag påbörjade en ganska stor kortisonkur i fredags har jag ändå haft massa utslag på kroppen idag.
Till slut visste jag inte (som så många gånger förr) vart jag skulle ta vägen. 
Den känslan är så svår att förklara, som en inre oro/rastlöshet som finns i hela kroppen, det är verkligen i hela kroppen. Som myror i brallan ungefär.
 
Hoppade in i duschen, hård och kall stråle mot en upprörd kropp. ljuvligt!
Det enda som surrade i tankarna då var "jag vill aldrig sluta duscha". Försöker få tankarna på annat håll och hoppas på att det hjälper.
Efter ett tag lugnade sig kroppen och har faktiskt hållt sig så i nästan sju timmar nu.
 
Jag vill till Lund nu. Jag vill ha hjälp och få ett stopp på detta. Måtte det gå snabbt tills dess att jag har en tid där.
 
Har fortsatt läsa på om sjukdomen och vad den innebär och helt ärligt verkar det inte vara så jävla ballt..
 
Om en liten, liten stund ska jag tillbaka till Växjö. Jag trivs så bra där men det är alltid vemodigt på något vis att åka dit.
 
Jag tänkte på det jag skrev igår, hur lätt det är att "försumma" sina vänner fast man inte menar det. Så jag har bestämt mig att inläggen ska publiceras, men att ett lösenord åker på bloggen. Så ni mina fina vänner som jag anförtror er åt, läs och hjälp mig igenom skiten! Ni är bäst även om jag glömmer säga det ibland!

(Mer om denna trista resa finns att läsa under kategorin "karusellen")

dag tre

När man inte riktigt orkar med sitt eget liv och sig själv är det så svårt att hinna med andra.
Fast än att jag vet att det är då alla vänner behövs som mest.
 
Jag har tänkt så mycket dessa dagar, det känns som en evighet och ändå är det bara lördag idag.
Jag har börjat fundera på när det började med allt, var det när jag hade skyhög feber och kräktes 1, dygn i januari? Då när febern kom och gick över lika snabbt utan minsta lilla förkylningssymtom.
För så är det, febertoppar är också ett symtom på denna konstiga sjukdom.
 
Jag läste igenom massa gamla sms och konstaterade att jag i väldigt många sms svarat "det är bra, är lite trött bara." på frågan hur jag mår. Och det är så det varit, jag har varit så jävla trött. Mycket i livet tänkte jag. Men tror snarare att detta är svaret på frågan.
Annars behöver man nog inte sova varje dag efter jobbet.
 
Jag har vid något tillfälle sagt till mina kompisar att jag inte orkat med att träffa dem, och bett om ursäkt för att orken inte räcker till. Blivit besviken på mig själv för att jag inte orkat prioritera mina vänner.
Helt enkelt känt mig som en förfärlig vän. 
 

(Mer om denna trista resa finns att läsa under kategorin "karusellen")

Dag två

Igår ägnade jag ganska lång tid till att googla, på gott och ont.
Jag anser att Google är ett fantastiskt hjälpmedel om det används på rätt sätt.
Det är även ett bra sätt att ta till om man önskar få en depression i samband med något sjukdomstillstånd.
 
Jag har lärt mig under åren, och kanske främst under min sjuksköterskeutbildning, hur viktigt det är att vara källkritisk. Jag har även lärt mig att det i de allra flesta fall svämmar över av negativ information om man söker information och sjukdomar. 
Jag bestämde mig ändå som sagt att googla.
Tänker att det är bra att ha ett litet hum om vad det här handlar om innan jag kommer ner till Lund, detta för att jag ska kunna ställa många frågor och få så mycket klarhet och svar som möjligt.
Sen är det läkarna som får svara på mina frågor, inte Google.
 
Idag började jag dagen med tio betapred-tabletter. Jag vet inte om det var rätt eller fel, men för att kunna ha en bra dag var det vad som krävdes. Läkaren tyckte inte jag skulle ta mer kortison för att det kan ge värre symtom efter kortisonkuren, men när man inte orkar mer och kroppen ballar ur är det en snabb lösning.
Armarna och benen var fyllda med utslag som både kliade och gjorde ont när jag vaknade idag.
Det var begravning för min älskade lilla mormor idag och jag behövde kunna stänga av all klåda och smärta. En fantastisk och fin begravning, såklart väldigt ledsam och med många känslor som flög runt. Men den finaste begravningen man kan tänka sig.
 
Nu tänker jag lägga mig på soffan och göra absolut ingenting. Är helt slut i kroppen. Säkerligen med anledningen av allt känslosvall som varit under dagen och kanske även av kortison och antihistamin (som jag tänkte att jag tar idag bara för att jag inte vill ändra något en dag som denna).

(Mer om denna trista resa finns att läsa under kategorin "karusellen")

När bollen började rulla

Jag har i skrivande stund inte bestämt mig för om jag kommer publicera de kommande inläggen under kategorin "karusellen".
Oavsett vad så tänker jag skriva för min egen skull.
För att kunna följa denna tur i karusellen som jag tvingades hoppa på.
 
Jag ska försöka beskriva så tydligt som möjligt hur det började, inbillar mig att jag kommer vilja titta tillbaka på detta någon dag. Kanske kommer det även kunna hjälpa någon annan.
 
Dagen innan min examen, 4 juni, hade jag en fruktansvärd huvudvärk. Kunde lokalisera smärtan till muskelfästen precis ovanför nacken. Sökte mig till vårdcentralen för att minska risken att jag skulle stå på examensdagen och inte må bra samt att det var en smärta jag inte kände igen. När jag är hos läkaren kommer jag på att jag även haft ont i vänster handled, då i samband med utslag där, fast det gick ju över ganska snabbt. Likaså på höfterna hade något blommat upp. Men det försvann ju det med.
Jag fick rådet att ta Ipren och ha en trevlig examen.
Sagt och gjort, jag kurerade mig och brydde mig inte så mycket mer om detta.
 
Tisdagen efter, 9 juni, började jag jobba som sjuksköterska på barnavdelningen på sjukhuset i Växjö. Från dag ett har jag trivts som fisken i vattnet. Fantastiska kollegor, roliga utmaningar och en känsla av att det jag gör är otroligt viktigt för andra människor. Det finns såklart stunder som jag önskar vore annorlunda, att barn ska få vara friska, att jag inte ska behöva tvinga de till nålstick eller till att ta äckliga mediciner. I slutändan är det ändå, i nästan alla fall, glada och nöjda barn som tillsammans med sina föräldrar lämnar avdelningen.
 
Några veckor efter första utslagen börjar jag få mer utslag, främst på armarna men även några på benen. Ganska mycket utslag tyckte jag då. Idag tycker jag inte att det antalet var något att bry sig om, en piss i mississippi.
Utslagen kommer och går och jag besöker vårdcentralen ytterliggare en gång.
Nässelutslag, utikaria. Det blir en kortisonkur och jag blir relativt hjälpt av detta. Konsulterar med kollegor på jobbet om mina utslag. Jag börjar tycka det är konstigt att de sitter i sig. 
Jag börjar äta fler allergitabletter/dygn än vad jag brukar göra, 4 st (ibland 5) jämfört med 1. Detta efter att ha pratat med läkare på jobbet, visserligen barnläkare men en mycket kompetent sådan.
 
Utslagen blir värre och värre, de kliar, de gör ont. Vissa nätter sover jag knappt. När jag väl lyckas somna sover jag ytligt, vaknar av små störningsmoment, klådan tar vid och jag är vaken.
Det hjälper att duscha kallt, då slutar klådan. Den slutar fram tills dess att jag duschat klart och torkar mig på min mjuka frottéhandduk, som kliar så skönt mot huden.
 
Jag funderar på om jag äter något konstigt? Analyserar om jag handlat något nytt? Bytt parfym? Hudkräm? Sköljmedel? Kommer inte på något förutom att jag förknippar utslagen med jordgubbar.
Slutade äta jordgubbar men problemet fortsatte, så jag började äta jordgubbar igen.
 
Jag började se mönster kring hur utslagen kändes beroende på var på kroppen de satt. Fotlederna svullnade och värkte fruktansvärt mycket om ett utslag satt kring fotknölen, vissa stunder har jag knappt kunnat belasta på foten. När utslaget har vandrat iväg har även smärtan gjort det och foten är som vanligt. Handleder, höfter och knän är andra typiska ställen som gör ont.
 
När utslagen har varit mer än sex veckor tycker mina kollegor på jobbet att jag återigen ska kontakta vårdcentralen för att försöka få klarhet i detta.
 
Jag kontaktar vårdcentralen och ber att få träffa en doktor.
Just den där dagen, torsdagen 21 augusti, har jag inga utslag. Inga alls. Inte en enda liten plutt. När hände det senast? Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Såklart blir jag glad över att jag slipper dem, men jag vill ju visa upp mina utslag för doktorn?
Hon undersöker mig, lyssnar på hjärta och lungor, känner ingenom lymfkörtlar och sköldkörteln, tittar i halsen. Allt ser okej ut.
Att jag är så bakfull att jag tror att jag ska kräkas verkar inte synas på mig. Jag får lämna blodprover (Elstatus, blodstatus, CRP, leverstatus och sköldkörtel) och därefter går jag hem.
Och kräks. Försöker bota bakfyllan och är allmänt ynklig. 
 
Otålig som jag är vill jag inte vänta på att få mina provsvar per post. Jag traskar upp till vårdcentralen på tisdagen, 26 augusti, och undrar om jag kan få se mina provsvar. Jag visste ju redan innan att jag inte skulle få se de utan läkarkontakt men orkade helt enkelt inte vänta mer. Jag började bli desperat, utslagen var åter tillbaka och jag visste knappt vad jag skulle ta vägen. Jag får träffa en sjuksköterska, som kallar in en till sjuksköterska för att titta på mig. Får därefter träffa doktorn som meddelar att alla blodprover såg fina ut. Ett CRP (ett infektionsprov, ska ligga på under fem) på 14 var det enda som avvek, en snorkråka på tvären tänker jag. Inte ens den stackars levern sparkade bakut.
 
Läkaren förstod mitt problem och skrev en remiss till hudmottagningen på lasarettet. Jag sitter på en stol under tiden och håller på att börja gråta, jag är så jävla trött på skiten. Jag frågar om det är värt att testa någon annan antihistamin, han tror inte det är lönt men säger att jag gärna kan göra det om jag vill. Fast jag har ju redan testat två olika, och ibland fem stycken tabletter om dagen. Utan effekt.
 
Den tisdagen jobbade jag kväll. Det var inte så mycket att göra på jobbet och tur var det, vid åttatiden vet jag återigen inte vart jag ska ta vägen. Det kliar. På hela mig. Fotleden svullnar och värker dessutom. Jag är på väg att bryta ihop. Det svalaste stället på jobbet är läkemedelsrummet. Så dit går jag. 
Jag drar ner byxorna (mina kollegor är vana vid att jag gör det vid det här laget) och sätter mig på en pall under fläkten. Mina kollegor hjälper mig, de fotar och smörjer in mig med bedövningsgel. Hela benen smörjs in för att jag ska kunna fullfölja arbetspasset. När jag kommer hem lägger jag mig på soffan en kvart ungefär. När jag sedan reser mig är det en hemsk smärta i benen, det känns som att de ska sprängas. Eller gå av. jag lägger mig ner igen och undrar som så många gånger förr när i helvete det ska ta slut..
 
På onsdagen upptäcker jag att jag börjar få blåmärken på benen, de ser till formen ut som utslagen brukar göra. Jag blev då inte klokare av att de ploppade upp men struntade i dem där och då.
 
Torsdag 28 augusti vaknar jag och har utslag i hela ansiktet, tycker egentligen inte det är så farligt men bestämmer mig för att sjukanmäla mig från jobbet. Jag tänker på barnen och undrar vad de skulle tro om jag kom in och såg ut sådär. Jag slappar mest på soffan den dagen innan jag förstår att jag är ordentligt svullen i ansiktet, om läpparna och kring ögonen. 
Ringer till vårdcentralen och förklarar läget, säger att jag behöver kortison och frågar vart jag ska vända mig. Sjuksköterskan ska prata med doktorn och sedan ringa upp mig, klockan är då 14. Vid kvart i tre har jag inte hört något och börjar tycka att situationen är obehaglig så jag ringer igen, telefonkön har stängt. 
Har inte så mycket annat att göra än att traska upp dit. 
Får snabbt hjälp av sjuksköterskan som en timme tidigare lovat att ringa upp mig. 
Hon frågar hur jag mår rent psykiskt, om jag kan sova osv. under tiden att vi väntar på läkaren. 
Hon snabbar på honom och det tar inte många minuter innan jag träffar samma doktor som jag träffat två dagar tidigare. 
Det han får fram är "oj då, oj så du ser ut. Hämta kortison." Får tio kortisontabletter som löser upp sig i vattnet. Han skriver en ny remiss, denna gång till akuten och medicinjouren. Jag får under inga omständigheter lämna vårdcentralen innan jag har någon som kör mig till akuten och föresten måste jag sitta minst 30 min innan jag får lämna oavsett om någon kommit eller ej. 
 
Min fantastiska vän Lotta är på väg till Växjö från Ljungby, jag hetsar henne lite och hon plockar upp mig på vårdcentralen och vi åker till akuten. Vi får sällskap av nästa fantastiska vän, Hanna, som jobbar på AVA. Efter blodprover, adrenalininjektion och flera timmars väntan får vi åka hem vid halv tio. Återigen såg proverna bra ut, förutom CRP som nu låg på 70.
 
Fredag 29 augusti har jag en tid på hudmottagningen, nya blodprover, fotografier, hudbiopsi och noll information eller svar stod på schemat.
Här någonstans börjar det ändå kännas som att bollen är i rullning. Äntligen. 
 
Det är alltid en lång väntan att vänta på provsvar, utslagen hålls dämpade av kortison och mitt största bekymmer är tröttheten. Tröttheten har funnits hela sommaren, kanske våren med men det vet jag inte riktigt. Trötthetskänslan och känslan över att en förkylning kommer när som helst.
 
Måndag 1 september jobbar jag 7-16. Sen sover jag i fyra timmar, äter lite, är vaken ett tag och somnar sedan för natten. Dagen efter jobbar jag återigen 7-16, jag nöjer mig dock med att sova i 1,5 timma efter jobbet.
 
Vi har nu kommit fram till idag, torsdagen den 4 september, och dagen då lite klarhet kom. Efter två dagar utan kortison kom återigen utslagen med full kraft. Helvete tänkte jag.
När jag kom hem efter jobbet idag hängde jag lite på soffan och gjorde ingenting, precis som min ork sa till mig. 
Fick ett telefonsamtal från en läkare på hudmottagningen, mina provsvar hade kommit. De visar Schnitzler syndrom (eller Schnitzlers sjukdom som den också benämns som).
De är nästan helt säkra på att det är det. Det är ovanligt och kroniskt. Men det finns behandling. Han berättar även att jag ska vidare till Lund för att träffa experter där. Det är positivt tänker jag. 
 
Försöker sammanfatta vad han sa under dessa 7 minuter och 12 sekunder, men det går sådär. Pratade vi ens så länge?
Återigen försätts jag i en situation där jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Börjar Googla lite, mest för att försöka få ett hum om vad det är för sjukdom som spökar i min kropp. 
Sen pratar jag med mamma, hon frågar om jag är ledsen. Det är jag inte. Jag är mest glad just då. Glad för att jag äntligen får några besked om vad det kan vara.

Jag funderar lite kring allting, fast jag vet egentligen inte vad jag funderar på. Sen diskar jag, och gråter. 
Jag diskar och gråter tills dess att min maskara hänger på kinderna, sen går det över och det känns nog ändå helt okej igen. Men så är det den där tröttheten som knackar på min axel, så jag somnar på soffan.
 
Ungefär såhär tror jag det har varit, fast jag tar nog i lite för klent. Nu är jag uppe i vårdkarusellen och hoppas på att jag ska få må bra snart igen.
 
Nu är jag hemma hos mamma och ska krypa ner i sängen. Imorgon blir en tuff dag, men på ett helt annat sätt. Imorgon väntar begravning för min underbara, älskade lilla mormor! <3

(Mer om denna trista resa finns att läsa under kategorin "karusellen")

RSS 2.0